Barnwebb – Din familj på webben

Barn som gråter behöver tröst, oavsett varför de gråter. Utan tröst kan ­deras självkänsla ta ­skada, tror forskare. Men hur tröstar man ett barn?  
– Barn som inte får uppmärksamhet och tröst när de gråter kan få en känsla av misslyckande. Det kan gå ut över barnets självbild och självkänsla. Tar du inte gråten på allvar och visar respekt för den så gör det också något med barnets självrespekt, säger Else Foss som doktorerat om tröst och omsorg i den norska förskolan.
Tröst är centralt för utvecklingen av trygghet. Barn som inte fick tillräcklig tröst lärde sig att dölja sina känslor. De som fick viss, men inte tillräcklig, tröst blev missnöjda och klängde på sina föräldrar, medan de som fick gråta ut och sedan falla till ro blev trygga och kunde efteråt börja leka och utforska. Det visar studier gjorda av Trine Klette som har studerat barn och tröst i två generationer i Norge.

INTE IGNORERA

De norska forskningsresultaten stämmer väl överens med tidigare forskning om barns anknytning.
– Gråt är en strikt anknytningssignal, en signal om att barnet behöver hjälp. Barn som inte får tröst kan lära sig att stänga allt inom sig. De kanske söker sin egen tröst genom att dra sig undan och bli inbundna. De lär sig att det inte lönar sig att släppa in någon annan, att det tvärtom kan göra ont.
säger Pia Risholm Mothander, barnpsykolog, lektor i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet. Hon tycker inte att man ska låta bli att trösta om man av någon anledning upplever barnets gråt som oberättigad.
– Frågan är om man alltid förstår vad det underliggande budskapet är.
– Och om barnet gråter för att det vill ha uppmärksamhet, då behöver det ju uppmärksamhet. Om barnet däremot har lärt sig att det vinner fördelar på att gnälla eller gny, kanske för att det har äldre syskon och inte lyckas få uppmärksamhet på annat sätt, då måste man istället försöka förstå att det är det som är budskapet och möta varje barn på sitt sätt. Inte ignorera, säger hon.

Barns gråt kan stå för så många olika saker och ta sig många olika uttryck.
– Den kan vara mer eller mindre ilskeblandad eller smärtblandad, och den kan vara mer eller mindre rättmätig. Men den är alltid en signal på att ”Nu fixar inte jag det här. Nu behöver jag hjälp”. Och då tror jag det är viktigt att barn som är ledsna får stöd av någon trygg person; att mamma, farfar eller en dagisfröken ser: ”Nu blev du ledsen” och att de kan hjälpa barnet att hantera sina känslor, säger Pia Risholm Mothander.

FÖRSÖK TRÖSTA, SEDAN AVLEDA
Begreppet ”att trösta” tolkas ibland som att så snabbt som möjligt få barnet att sluta gråta. Ofta försöker man avleda barnet, få det uppfyllt av något annat än det ledsna. Man kanske säger: ”Kom ska jag trösta dig, titta en gul bil!”
– Jag tycker inte att det är så bra att göra så, säger Pia Risholm Mothander. Man säger en sak, att man ska ge tröst, och gör sedan någonting annat, avleder barnet från det ledsna.

Istället ska man, tycker jag, ta emot barnets känsla, möta den. Sen kan man titta på den röda bilen tillsammans. Då har man först låtit barnet vara ledset och därmed också visat att det är okej, det är ingen farlig känsla och den går över. Samtidigt har barnet fått en gemensam upplevelse av att dela känslor – både känslan av att vara ledsen och att någon förstår det och, sedan, känslan av se den röda, spännande bilen.

DEN YTLIGA TRÖSTEN
Att få barnet att sluta gråta kan man se som tröstens ytliga handling, säger Pia Risholm Mothander.
– Men egentligen är det den djupa, underliggande meningen i begreppet som är själva trösten. Det handlar om att förmedla budskapet: ”Jag uppfattar din känsla, jag tar emot den, jag tolkar den och besvarar den på ett sätt som jag tror är bra för dig”. Det handlar om samhörighet också, om att dela en känsla. Och det handlar mycket om att som vuxen vara äkta och genuin, att vara sig själv.

Det är inte alltid vi vuxna kan ge tröst med lätthet. Ibland väcker det ledsna hos barnet till liv någonting obehagligt inom oss, något som vi kanske knappt är medvetna om men som ändå finns där och stör.
– Det kan vara en osäkerhet över att inte kunna hantera situationen, en oro att vara otillräcklig. Eller så kanske man kommer i kontakt med det ledsna inom sig själv, man kanske blir mer ledsen än barnet och liksom tar över barnets ledsenhet. Då hjälper man inte barnet. Det är bättre om man istället kan förmedla att man ser att barnet är ledset och sedan tolka situationen.