På kvällen några dagar innan beräknat födelsedatum för tredje barnet i familjen Svensson trampade mamman runt lite otåligt framför TV, vilket fick pappan att tro att det snart var dags för förlossning. Lite förvärkar kändes också av men det hade det gjort lite då och då även tidigare. Det skulle dock dröja ganska många dagar innan bäbisen bestämde sig för att det var dags att komma ut.
Nästa förvarning var natten till lördag, två dagar efter beräknat födelsedatum. Pappan vaknar vid ett tiden på natten av mammans röst som i telefonen säger; Hej, jag tror att mitt vatten kanske har gått. Sällan har någon gått så snabbt från sovande till klarvaket tillstånd. Då det inte förekom några värkar föreslår dock förlossningsavdelningen som var i andra ändan av telefonen att vi kan återgå till sängen och komma in kl. 9 följande morgon för en kontroll. Det är dock inte helt lätt att somna om efter ett sådant uppvaknande.
Vid kontrollen på förlossningsavdelningen kan läkaren dock inte detektera något fostervatten. Efter ett ultraljud är hon dock lite osäker på hur mycket fostervatten det finns, så vi får en tid till specialistmödravården tre dagar senare för att kontrollera mängden fostervatten.
På tisdagen den 29/10 får morföräldrarna vara barnvakt under tiden som ultraljudet ska ske. På vägen till ultraljudsundersökningen skojar pappan om att det blir en tusenlapp extra om födseln sker någon av de närmaste dagarna eftersom annars passerar månadsskiftet och barnbidraget betalas ut först månaden efter den månad barnet föds. Ultraljudsundersökningen går bra och visar att det finns tillräckligt med fostervatten. Mamman har dock haft lite molande värk i ryggen under morgonen och har svårt att gå, så hon vill hellre gå rakt över till förlossningsavdelningen från specialistmödravården än att gå ner till bilen igen.
Men det blir återfärd till morföräldrarna, och på förmiddagen börjar det även komma värkar med jämna mellanrum, men med tidigare intränad profylaxandning och smärtstillande TENS-apparat så verkar modern inte ha så stort obehag av dem. När lunchen intas kommer pustningarna dock allt tätare och då den förra förlossningen gick mycket snabbt verkar det klokt att bege sig till förlossningsavdelningen.
På förlossningsavdelningen hinner modern både lämna urinprov och få på sig sjukhuskläderna innan hon får lägga sig i sängen. CTG kopplas på som ska visa barnets hjärtljud. Den barnmorska som har tagit emot på förlossningsavdelningen är även kordinatorn på avdelningen så tanken är att det inte är hon som ska förlösa barnet. Hon märker dock att förlossningen är ganska snart förestående, så hon skyndar sig att få in en annan barnmorska med tillhörande barnmorskestudent. Barnmorskan känner efter hur långt gånget det är, säger till mamman att “du ska ju få barn alldeles strax här”, och säger till barnmorskestudenten att hon också kan känna efter. Det gör hon dock inte utan säger istället att hon sett huvudet. Någon krystvärk senare får hon kl. 12.49 ta emot en pojke, som placeras på mammans mage, där han också passar på att kissa. Medan barnet ligger på mammans bröst kommer också moderkakan ut. Barnet viras in i en handduk och hinner också med att bajsa i den innan det är dags för vägning och mätning som visade på 4025 gram och 52 cm. Någon timme senare får vi också veta att barnets blodgrupp är 0, Rh-, en universalgivare med andra ord.
Vi bjuds på ostmacka för att fira förlossningen och några timmar senare får vi flytta upp till BB-avdelningen. Här hinner bäbisen bajsa ner ytterligare två blöjor som hans pappa får byta innan han 20.30 ger sig av tillbaka till barnens morföräldrar som har lyckats söva de ännu ovetande storasyskonen.
